Life's a bitch, and then...?

Så jäkla trött på att bara sitta hemma så jag bestämde mig för att ta en promenad ner till torget för o inhandla lite mer cola. Hann inte mer än halvvägs innan jag började flåsa o längta hem till mina snorpapper. Men anyway, när jag gick där så slog det mig hur allting förändrats.
Låter jäkligt klyschigt, men visst vill man på något sätt att allt ska vara som det brukade vara där man växte upp. Men hela torget är i princip ombyggd. Myran (en staty som stod utanför tandvården) som man alltid satt på när man var liten var borta. Dom har ju redan tagit bort draken för många år sen och redan då tyckte jag att det var skittråkigt att dom tog bort nåt som var det allra bästa man visste när man var liten, att få gå till draken o leka...
På berget har dom byggt ett ålderdomshem som heter Glöstorpshöjden. Skitkonstigt. Skolan har videobevakning för att dom jävla skitungarna inte kan hålla sig i shack. Jag kunde dock inte låta bli att le när jag går förbi en vit Mazda med rosa bilklädsel o med symbolen av playboykaninen, o så hängde det ett par handklovar i rosa fluff som dinglade från backspegeln. Önskar att jag hade haft en kamera med mig där.
Sen gick jag vidare genom Snäckis, där det förr var igenväxt av stora buskar, och dit våra mammor sa att vi absolut inte fick gå för o leka eftersom det fanns massa alkisar där. Vilket såklart var det vi gjorde. Vi brukade leka att vi bodde i buskarna o sen smyga på de äldre killarna som luntade eller smygdrack. Och på den tiden hängde skejtarna vid stenkullen. Nuförtiden är det helt öppet och dom har till och med gjort en liten trädgård i mitten av allt. Jag förstår poängen med att göra det till ett öppnare och tryggare ställe men kan ändå inte låta bli att känna ett nostalgiskt hugg i hjärtat. Aja, things changes.


Precis som Mark...