Life's a bitch, and then...?

Det börjar komma tillbaka till mig, verkligheten kommer ikapp med känslan att vilja fly den. Inget kan ligga begraft för evigt, sakta men säkert letar det sig upp till ytan. Framför allt rädslan för sig själv, det kan inte vara sunt. Men hade jag inte kunnat se mig själv utifrån så hade jag suttit i en helt annan och mycket obehagligare sits. Ja må han leva och Skål!